Home is wherever I’m with you…

Tva veckor. Tva veckor har vi kvar har i varma, skona, enkla men samtidigt javligt jobbiga Malaysia innan allt packas igen for att skickas till Shanghai dar vi for tredje gangen pa 5 ar ska starta om och hanga upp vart liv pa vaggarna i en ny lagenhet i en ny stad i ett nytt land.

1,5 ar fick vi i Kuala Lumpur och de sista nio manaderna har saklart varit de mest fantastiska i mitt, vart, liv aven om kallan till den gladjen det inte har med sjalva landet att gora.

Bara tanken pa min son gor att det hoppar till i magen och jag maste ga och krama och pussa honom.

Efter flytten i september fick dessutom det sociala en rejal uppsving da vi lamnade city for fororten och traffade nagra underbara familjer som gjorde att livet i Malaysia pa nagot satt blev mer komplett.

Jag trodde jag skulle tycka det var skont att vara sjalv den forsta tiden i landet for ett och ett halvt ar sedan – vi hade faktiskt bestamt innan vi flyttade att vi bara skulle ta det lugnt och inte borja med att jaga nya vanner – men istället for “sjalv”-heten jag trodde jag sag fram emot kande jag mig stundtals otroligt ensam och de tva ar inte samma sak. Som nyanland utan att kanna nagon, utan barn, gravid och darfor trott var det svart att traffa folk men sa fort Otto kom och som sagt efter flytten forandrades allt.

I somras kom ju en hel dros med familjer med bebbar i Ottos alder, framfor allt Eva och Jesper som vi nu har pa andra sidan poolen och hanger med hela tiden. Agnes ar ju bara en vecka aldre an Otto sa vi har redan nu bestamt och bokat resa tillbaka hit i borjan av maj sa bastisarna kan fira fodelsedagarna ihop med resten av kompisganget.

Varfor lamnar vi da? B fick ett nytt erbjudande och vi valde Shanghai. Vi hade faktiskt valet att aka tillbaka till Hong Kong men det var inte en lika bra tjanst och nja… vi var inte redo for att flytta tillbaka riktigt an. Det var jattejobbigt att lamna HK och livet i KL blev ju bra till slut det med men det kanns sa trakigt att lamna. Ledsamhet och en tillhorande magont kan skolja over mig och jag far ta en stund och tanka pa att det inte alls ar synd om mig. Att jag ar otroligt lyckligt lottad. Men sa ar livet som expat, high and low. Snabba vandningar och nya utmaningar. Nya avsked och nya vanskaper.

Avsked

Jag hatar avsked.

Hatar.

Av alla jag haft ar det inte manga dar tararna inte kommit. Forr eller senare. Men jag har alltid en tjock klump i halsen som kan komma flera timmar innan det ar dags, en klump som till slut landar hart i magen och sedan sprider en tyngdhet i kroppen som kan sitta i nagra timmar efter allt ar over.

Manga ganger gar jag bara. Mumlar att vi ses snart. Kan inte sta kvar och kramas och halla pa. Da gar jag sonder. Snabbt ska det ga. Det brukar vara min taktik. Helst behover vi inte saga nagot alls. Besokare borde ga innan jag gatt upp och nar vi ar pa besök kan de vi ar hos ga pa toa eller nat sa smiter vi under tiden. Det ar ju anda liksom inte sista gangen vi ses någonsin, kan val inte spela någon roll da.

Jag verkligen hatar avsked.

Shanghai kommer bli hur bra som helst. Nar vi var dar i hostas gick vi faktiskt och pratade om hur mysigt det skulle vara att bo dar. I Shanghai kommer vi dessutom inte vara ensamma fran borjan, vi ju nagra av de basta att komma till – fina Johan och Ylva ar nu snart inne pa sitt tredje ar och jag hoppas det blir fler an sa!

Innan vi flyttar upp pa riktigt kommer vi hem till Sverige ett par veckor for att skrota runt i Stockholm och pa Tjocko dar vi ska fortsatta fixa. B har moten hemma sa vi aker med och far en paus fran allt med som har med flytten att gora. Sedan aker vi tillbaka strax innan pask, flyttar in i en servicelagenhet och satter igång att leta boende i lugn och ro.

Boende ja, jag ska njuta allt jag kan av det vi har nu for en 230 kvadrat stor lagenhet med en uppvarmd pool utanfor dörren i ett varmt land kommer jag formodligen aldrig ha igen.

Allt fint.

Kram, L

Home is wherever I’m with you…